Men S hade tänkt annorlunda och sa, ska du inte springa 5 km idag? Jag försökte hävda att de sprang så snabbt så det orkade jag ju inte. Men motargumentet blev ju, ja men vi springer i ditt tempo!
Vad är det då, kan man ju undra. Tydligen bra mycket snabbare än vad jag någonsin hade tänkt mig.
Även denna gång blev det lite som vanligt att jag tänkte att ja, jag kan väl springa lite längre än vanligt iallafall. Men sedan efter några små milstolpar, så sprang jag till sist 4.95 km enligt S:s pulsklocka. Runkeeper sa att det var längre dock, vilket är lite synd. Vad ska man lita på då?
Jag är imponerad av mig själv, men som jag sa på slutet till S: det är tur att jag sitter fast i ett snöre på dig! Jag höll mig tätt intill, för att inte tillåta mig att sakta ner.
Efteråt var jag tvungen att sitta ner en stund eftersom jag blev lite illamående, och jag svettas fortfarande i ansiktet, men annars känns det nog rätt bra! (nr 15)
Men grymma du!!!
SvaraRaderajag själv känner igen det där illamåendet och lite "metallsmak" med ringande i öronen efter att försökt hålla samma distans och tempo som min sambo en gång i tiden då vi sprang, men efteråt då är man verkligen stolt och jag ska avsluta med att bara säga HURRA vad du är duktig!!!=)