Jag trotsade mina svanksmärtor igår och gav mig ut med gänget på onsdagens lunchjoggning.
Vi var fem stycken och de övriga springer både längre och fortare än mig.
Jag hade ingen strategi först, men eftersom ingen av de övriga var intresserad av att springa i min lagoma takt så hängde jag på dem till en början. Jag tänkte att jag hänger på dem ett tag, så kan jag ta det lite lugnt sen. Men så gjorde jag inte det, utan hängde på sådär 3 meter bakom de första, hela vägen.
Ja alltså, hela vägen som jag hängde på alltså :) De övriga sprang 5 km och jag sprang 2.76 på 16.11 min. Det var som sagt för snabbt för mig, men det gick och det var jag nöjd över. När jag slutade så satte jag mig och flåsade i flera minuter. Sjukt jobbigt! 5.52 min/km. Förhoppningsvis gav det här någon sorts boost på mig, så att jag kan öka tempot lite från min vanliga lunk.
Blodoloppet närmar sig snart, så nu måste jag hålla i det här!
(nr10)
Grattis till tvåsiffrigt 2012!!!! =)
SvaraRaderaSjälv föredrar jag att hänga på hellre än att någon försöker hålla min takt, för då känns det som att jag sinkar (det är sambon jag sprungit med) värre då han startade senare, men då var jag iofs snabbare för jag var "livrädd" att han skulle hinna ikapp och om =)
Det är härligt att få flåsa och blodomloppet inbokat, bra där! =)